tippdockan och jag

har jag för dålig självkänsla eller för gott självförtroende?

vi har pratat mycket om självkänsla och självförtroende på praktiken, om vad som är vad och hur man kan se på det. vår samordnare brukar beskriva det som en tippdocka, där självkänsla är grunden som den står på och självförtroendet då skulle vara i huvudet på dockan. det här innebär att självkänslan bör man ha mycket av så man får en stabil grund, medan självförtroendet måste balanseras, annars tippar det över. hela den beskrivningen låter väldigt negativ ur självförtroendesynpunkt. visserligen finns det en tendens att ha för gott självförtroende och göra saker man egentligen inte riktigt behärskar för att man inte har insikt. fast oftast är det väl så att man kanske tar mod till sig att göra något för att utåt sett verka stark och oavsett om resultatet blir bra eller dåligt så klankar man ner på sig själv för att självkänslan är låg. och får man ångest av att säga nej så borde det ju brista i grunden, att inte ha tilltro på att man duger ändå. för självkänsla handlar ju om den man är, oavsett prestation. självförtroende handlar om att man gör. därmed kan man ha hyfsat bra självförtroende och våga göra saker, fast självkänslan är dålig. och det är väl ett steg på vägen om något? inte nån himla tippdocka. eller så är jag tippdockan.

jag ska lägga NBV-smörkniven som jag fick, i korridorsköket
- där passar den!

en annan sak som tydligen debatterats i veckan var regnbågsdagis och det har jag missat. jag förstår faktiskt inte riktigt hur rfsl tänker när de går ut med den aprochen. åkej, jag tycker att öppna regnbågsförskolor är en väldigt bra och säkerligen behövlig verksamhet, så att föräldrar och barn kan gå dit någon gång ibland för att träffa andra regnbågsfamiljer. så kan barnen se andra barn som lever liknande dem själva. men separatistiska förskolor på heltid? det blir ju som en friskola? och visst, sätt barn i friskolor, men är det det bästa för barnet? jag förstår sören juvas när han säger att barn blir osynliggjorda, för det blir dem mer eller mindre med all sannolikhethet. men att helt särskilja barn pga föräldern är som att plocka ut den mobbade ur klassen och sätta nån annanstans. som att säga att det är okej att ni personal, och andra barn för den delen, fortsätter vara heteronormativa och osynliggöra barnet. låta mobbarna vinna. låta normen vinna. ska de bestämma hur det ska vara? nä det ska gudarna veta att det är samhället som ska förändras, exempelvis genom att utbilda personal i normkritisk pedagogik, eller bara upplysa gång på gång på gång på gång..

fredagkvällens sysslor har bestått av att söka sommarkurser, skriva lite verksamhetsberättelse och göra en budgetredovisning för mottagningsverksamheten i höstas.
jag sökte 1. ledarskap på individ- och gruppnivå, 2. ungdomssociologi och 3. klimatförändring/människa/samhälle. det fanns faktist inte så himla mycket roligare kurser. alla 7,5 hp på halvfart - så då kan jag kanske läsa en eller två beroende på jobb.

btw. en fågel viskade i mitt öra, det här.